saralyberg

Victoria Törnegrens Krönika om kärlek är så sjukt bra skrivit. En text som får mig att tänka efter över saker och ting så kände för att dela med mig av den!

Det är så beundransvärt det där, hur mycket smärta ett hjärta kan ta utan att brista. Men ännu mer beundransvärt hur mycket smärta ett hjärta väljer att ta."

Någonstans på vägen tappade budskapet och de tre orden varandra, de som så länge hållit varandras händer. I stället jagade rädslan och ensamheten ikapp.

Jag vill tro på att man faller så snabbt för att man har så mycket kärlek att ge, men för någon annan handlar det om att lämna ensamheten så fort som möjligt.
En sådan person som kopplar kärlek till att ha någon, i stället för att ha honom. En som ligger bredvid någon utan att känna att den vill ligga där för evigt. En som har någon som inte gör en lycklig, men älskar den för att den inte gör en olycklig.

En som älskar någon för att det alltid varit så. En som älskar känslan att tillhöra någon och att någon annan tillhör den.

Vissa väljer att falla, utan att någon egentligen tar emot. Andra dansar på rosor, trots att stjälkens taggar skaver och en annan badar i komplimanger, trots att vattnet är alldeles för varmt. Vissa tänker att dålig kärlek är bättre än ingen alls.

Jag vill hitta honom och inte någon. Jag vill ligga där för evigt och inte bara en stund. Jag vill att han ska göra mig lycklig och inte älska honom bara för att han inte gör mig olycklig.

Det är beundransvärt det där. Hur mycket smärta ett hjärta kan ta. Men ännu mer beundransvärt hur mycket smärta ett hjärta väljer att ta.